tom

Jag sätter mig i hörnet av rummet.
Drar upp mina knän mot hakan och stirrar rakt ut i hörnet.
Det finns ingenting kvar.
Ingenting att göra längre.
Vad gör jag här egentligen?
Jag förstår inte vad som är fel på mig.
Det enda jag vill nu är att sova och sen aldrig vakna igen.
Jag undrar vem som hade saknat mig? Vem som hade hoppat av glädje, vem som inte hade brytt sig?
När jag tänker på mig själv blir jag äcklad.
Jag vill inte må så här, men det finns ingen som får mig att må bra igen.
Så här håller det på tills svackan är över, jag mår bra och jag är lycklig, sen kommer allt tillbaka till mig som om någon slog mig i ansiktet. Hårt. Med bara händer.
Men det finns ändå något slags hopp.
Det har det alltid funnits, bara att man ser det mindre ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0