en liten blandning av allt
Jag vet inte hur jag känner alls. Känns som om allt har spolats tillbaks ett år i mitt huvud & så.
Jag önskar att allt var glasklart & jag visste exakt det jag ville.
Istället blir jag osäker på vad kärlek är, om jag vill ha en flickvän eller pojkvän.
Jag brukar vara säker, men nu så har jag ingen aning längre.
Är det alltid bra att vara annorlunda?
Dumma gleeavsnitt.
why did you have to wait?
Alla mina grejer var nerpackade.
Allt jag någonsin samlat på mig under mina levande år var nu i flyttlådor påväg till nya ställen.
Jag ska flytta, ut där jag inte känner någon.
Jag ska lära känna nya personligheter.
Jag ska överleva.
"Vart är du på väg?" hör jag bakom mig. En välbekant röst.
Jag vänder mig sakta för att se vem det är som står där.
När jag ser vem det är så spänner jag automatiskt min käke.
Så det är nu som du bryr dig?
"Har du inte hört snacket som går runt i byn?" svarade jag ganska snabbt och bestämt.
Detta skulle kännas, både för mig och dig.
Jag var trött på det, allt. Allt skitsnack som gick runt och alla som tror att de är så mycket bättre än alla andra.
"Beror på vad du syftar på..?" sa du då med ett mystiskt leende på läpparna.
Det leendet jag en gång älskade, men som nu bara äcklar mig.
"Dags för att flytta ifrån den här byn innan det blir försent" sa jag och gick några steg för att komma närmare dig.
"Försent?" frågade du förvånat och kollade mig rakt in i ögonen.
Sådär som du alltid hade gjort innan, när det bara var du och jag som låg där ute, i din trädgård.
Då det bara var du och jag i hela världen som betydde något.
Då när lyckliga slut fortfarande fanns och det var du som var min prins, den jag skulle leva livet ut med.
Det tog ett tag innan jag svara på frågan.
Egentligen ville jag skrika fram allt jag hade i huvudet.
"Ja.. Du vet.. Innan man blir som alla andra."
Jag sa ju att jag ville att det skulle svida.
Men du skratta bara bort det.
"Haha, jo, ja, så är det väl."
Efter det blev det konstigt igen och både du och jag studera asfalten under våra fötter.
"Jag vet att du inte mått så bra den senaste tiden.. Och jag vill att du ska veta att, även om vi kanske inte rätt ut allt vi varit med om tillsammans, så finns jag om det är något du behöver hjälp med."
Min tur att bli chockad.
Var det sant, eller var det bara en av dina lögner?
Du höll på att vända dig om och gå igen men då valde jag att ta sats igen.
"Så det är nu du kan komma till mig och säga så där?"
Jag visste inte om jag skulle ångra mig sen, men jag skulle snart vara härifrån. Jag svalde ny luft och fortsatte.
"Du har sett hur jag mått sedan det tog slut mellan oss. Sedan jag hitta dig med en annan. Du ångra ingenting. Det enda du ångra var mig. Att du blev tillsammans med mig från allra första början, att det var till mig du sa 'jag älskar dig' till, att det var mig du tog hem och visa upp för dina föräldrar. Att det var jag som hade lärt känna dina vänner. Du sa inte någonting till mig på ett år. Inte ett år. Tror du inte jag låg och grät på nätterna? Tror du inte jag hoppades på att det skulle bli du och jag igen? Men det är annorlunda nu. Nu frågar du ibland hur jag har det, hur vädret är och så. Jag ljuger oftast, om hur jag mår för jag vet att du egentligen inte bryr dig. Jag vet att vi har ett förflutet som vi inte rätt ut, men varför göra det nu? Varför bryr du dig nu? Du skulle gjort det innan, då när det fortfarande gick att fixa. Nä.. Jag mår inte bra. Men jag vill inte ha hjälp av någon som bara erbjuder sig för att vara trevlig och snäll, för att få bra rykte. Jag fixar inte det skitsnacket som går runt här, om att jag snart ska ta mitt liv och det är därför jag sticker här ifrån. Jag vill leva som mig själv. Därför sticker jag. Det kan du hälsa dina fega vänner som snackar skit bakom din rygg. Sprid det snälla."
Jag kände att gråten i halsen. Jag hade burit på detta en så lång tid. Jag visste inte vad jag skulle säga mer och bestämde mig för att kolla rakt på dig. Se hur du skulle komma undan. Jag såg hur du tog ett djupt andetag.
"Jag är ledsen att du känner så."
Du kollade rakt ner på marken framför dig. Du var för evigt en fegis. Du vågade inte kolla in mig i ögonen och se hur jag kände. Du ville inte inse vad du faktiskt fick mig att känna.
Och framför allt så sa du inte förlåt för någonting. Inget spår av ånger. Det jag längtade efter mest.
"Men jag hoppas du kommer trivas bättre på det nya stället. Och jag hoppas vi hörs någon gång. Så jag kan se hur du mår."
Du förstod visst inte alls. Du ville verkligen inte förstå. Och jag ville egentligen bara gråta men jag hade lovat mig själv att inte visa mig svag i denna by längre.
Jag såg hur du satte dina händer i dina byxfickor. Du sparka bort några lösa stenar och vände dig försiktigt bort ifrån mig. För sista gången tog jag sats, det var nu eller aldrig.
"Du får ursäkta mig, men jag skulle helst inte vilja ha någon kontakt härifrån. Men tack ska du ha."
Jag såg i ögonvrån att du vände dig om. Du såg besviken ut. Och jag hoppades det är tack vare dig själv.
Innan jag såg dig göra något annat så vände jag mig om. Jag kände hur det blåste i mitt bruna, lockiga hår och jag kollade mot stället jag en gång hade bott.
Nu ska jag vidare.
