alltid samma övertänkande
Jag känner dig inte.
Inte ens lite.
Jag vill, men samtidigt så vågar jag inte göra något speciellt i din närvaro.
Egentligen skulle jag väl helst av allt ha dig här bara.
Du är så fin.
Och när du kollar på mig, på nåt vis som får mig att känna att du verkligen kollar på mig, så vet jag inte om jag bara inbillar mig eller inte.
Men jag är ganska bra på att inbilla mig.
Jag önskar du kunde bevisa mig att jag har fel.
Att jag har fel om att jag alltid kommer vara ensam, att jag inte är bra nog och att jag är älskvärd.
Jag hoppas tvåan kommer ge mig nåt som jag inte varit med om innan.
en liten blandning av allt
Jag vet inte hur jag känner alls. Känns som om allt har spolats tillbaks ett år i mitt huvud & så.
Jag önskar att allt var glasklart & jag visste exakt det jag ville.
Istället blir jag osäker på vad kärlek är, om jag vill ha en flickvän eller pojkvän.
Jag brukar vara säker, men nu så har jag ingen aning längre.
Är det alltid bra att vara annorlunda?
Dumma gleeavsnitt.
why did you have to wait?
Alla mina grejer var nerpackade.
Allt jag någonsin samlat på mig under mina levande år var nu i flyttlådor påväg till nya ställen.
Jag ska flytta, ut där jag inte känner någon.
Jag ska lära känna nya personligheter.
Jag ska överleva.
"Vart är du på väg?" hör jag bakom mig. En välbekant röst.
Jag vänder mig sakta för att se vem det är som står där.
När jag ser vem det är så spänner jag automatiskt min käke.
Så det är nu som du bryr dig?
"Har du inte hört snacket som går runt i byn?" svarade jag ganska snabbt och bestämt.
Detta skulle kännas, både för mig och dig.
Jag var trött på det, allt. Allt skitsnack som gick runt och alla som tror att de är så mycket bättre än alla andra.
"Beror på vad du syftar på..?" sa du då med ett mystiskt leende på läpparna.
Det leendet jag en gång älskade, men som nu bara äcklar mig.
"Dags för att flytta ifrån den här byn innan det blir försent" sa jag och gick några steg för att komma närmare dig.
"Försent?" frågade du förvånat och kollade mig rakt in i ögonen.
Sådär som du alltid hade gjort innan, när det bara var du och jag som låg där ute, i din trädgård.
Då det bara var du och jag i hela världen som betydde något.
Då när lyckliga slut fortfarande fanns och det var du som var min prins, den jag skulle leva livet ut med.
Det tog ett tag innan jag svara på frågan.
Egentligen ville jag skrika fram allt jag hade i huvudet.
"Ja.. Du vet.. Innan man blir som alla andra."
Jag sa ju att jag ville att det skulle svida.
Men du skratta bara bort det.
"Haha, jo, ja, så är det väl."
Efter det blev det konstigt igen och både du och jag studera asfalten under våra fötter.
"Jag vet att du inte mått så bra den senaste tiden.. Och jag vill att du ska veta att, även om vi kanske inte rätt ut allt vi varit med om tillsammans, så finns jag om det är något du behöver hjälp med."
Min tur att bli chockad.
Var det sant, eller var det bara en av dina lögner?
Du höll på att vända dig om och gå igen men då valde jag att ta sats igen.
"Så det är nu du kan komma till mig och säga så där?"
Jag visste inte om jag skulle ångra mig sen, men jag skulle snart vara härifrån. Jag svalde ny luft och fortsatte.
"Du har sett hur jag mått sedan det tog slut mellan oss. Sedan jag hitta dig med en annan. Du ångra ingenting. Det enda du ångra var mig. Att du blev tillsammans med mig från allra första början, att det var till mig du sa 'jag älskar dig' till, att det var mig du tog hem och visa upp för dina föräldrar. Att det var jag som hade lärt känna dina vänner. Du sa inte någonting till mig på ett år. Inte ett år. Tror du inte jag låg och grät på nätterna? Tror du inte jag hoppades på att det skulle bli du och jag igen? Men det är annorlunda nu. Nu frågar du ibland hur jag har det, hur vädret är och så. Jag ljuger oftast, om hur jag mår för jag vet att du egentligen inte bryr dig. Jag vet att vi har ett förflutet som vi inte rätt ut, men varför göra det nu? Varför bryr du dig nu? Du skulle gjort det innan, då när det fortfarande gick att fixa. Nä.. Jag mår inte bra. Men jag vill inte ha hjälp av någon som bara erbjuder sig för att vara trevlig och snäll, för att få bra rykte. Jag fixar inte det skitsnacket som går runt här, om att jag snart ska ta mitt liv och det är därför jag sticker här ifrån. Jag vill leva som mig själv. Därför sticker jag. Det kan du hälsa dina fega vänner som snackar skit bakom din rygg. Sprid det snälla."
Jag kände att gråten i halsen. Jag hade burit på detta en så lång tid. Jag visste inte vad jag skulle säga mer och bestämde mig för att kolla rakt på dig. Se hur du skulle komma undan. Jag såg hur du tog ett djupt andetag.
"Jag är ledsen att du känner så."
Du kollade rakt ner på marken framför dig. Du var för evigt en fegis. Du vågade inte kolla in mig i ögonen och se hur jag kände. Du ville inte inse vad du faktiskt fick mig att känna.
Och framför allt så sa du inte förlåt för någonting. Inget spår av ånger. Det jag längtade efter mest.
"Men jag hoppas du kommer trivas bättre på det nya stället. Och jag hoppas vi hörs någon gång. Så jag kan se hur du mår."
Du förstod visst inte alls. Du ville verkligen inte förstå. Och jag ville egentligen bara gråta men jag hade lovat mig själv att inte visa mig svag i denna by längre.
Jag såg hur du satte dina händer i dina byxfickor. Du sparka bort några lösa stenar och vände dig försiktigt bort ifrån mig. För sista gången tog jag sats, det var nu eller aldrig.
"Du får ursäkta mig, men jag skulle helst inte vilja ha någon kontakt härifrån. Men tack ska du ha."
Jag såg i ögonvrån att du vände dig om. Du såg besviken ut. Och jag hoppades det är tack vare dig själv.
Innan jag såg dig göra något annat så vände jag mig om. Jag kände hur det blåste i mitt bruna, lockiga hår och jag kollade mot stället jag en gång hade bott.
Nu ska jag vidare.
Jaop
Idag var det första gången någon viktig kille i mitt liv som sa att han saknat mig.
Galet. Men jag blev mer glad nu än vad jag blev då.
Tack. För att det finns sådana bästiga människor i världen.
Bara typ.. Ett "kom-ihåg-inlägg" för att jag vill komma ihåg.
Inget mer än som vänner heller, but I don't really care.
saknad
Jag saknar att ha någon att krama och inte behöva släppa taget om. Saknar att kunna prata med någon om allt som kommer upp i huvudet. Saknar att känna mig fin, eller fin för någon. Saknar att höra att jag är bra som jag är och känna mig älskad. Saknar att skratta med någon speciell och saknar att kunna göra vad som helst med. Att bli rörd på bara ett sånt sätt som en person får. Saknar att ha någon bredvid mig, som bara är min & ingen annans. Jag saknar att ge & ta. Jag saknar någon.
tom
Jag sätter mig i hörnet av rummet.
Drar upp mina knän mot hakan och stirrar rakt ut i hörnet.
Det finns ingenting kvar.
Ingenting att göra längre.
Vad gör jag här egentligen?
Jag förstår inte vad som är fel på mig.
Det enda jag vill nu är att sova och sen aldrig vakna igen.
Jag undrar vem som hade saknat mig? Vem som hade hoppat av glädje, vem som inte hade brytt sig?
När jag tänker på mig själv blir jag äcklad.
Jag vill inte må så här, men det finns ingen som får mig att må bra igen.
Så här håller det på tills svackan är över, jag mår bra och jag är lycklig, sen kommer allt tillbaka till mig som om någon slog mig i ansiktet. Hårt. Med bara händer.
Men det finns ändå något slags hopp.
Det har det alltid funnits, bara att man ser det mindre ibland.
vad jag saknar
Jag saknar att ha någon bredvid mig.
Saknar att skratta tillsammans med någon som bara två personer kan tillsammans.
Saknar att hålla någon i handen när jag behöver det, att ha någon att pussa på när jag vill.
Jag saknar inte någon person. Jag saknar att ha turen att ha kärleken på min sida. Att jag blir älskad på ett helt annat sätt än nu.
Jag saknar att känna mig speciell, att få höra att jag är fin som jag är.
Jag menar inte att vänner inte räcker, men ibland saknar man något mer än vänner.
Saknar att prata med som jag litar på. Saknar att ha någon att fantisera med.
Saknar att ligga bredvid någon och känna hur bra dagen kommer bli bara för att man är med just den personen man ligger bredvid.
Men jag saknar förgäves. Jag kommer alltid vara ensam. Kanske en dag..? Men nej.
Borde planera för framtiden för mig och endast mig.
Föralltid ensam.
and hold me tight
Vi sitter i sängen tillsammans.
Jag sitter i ditt knä medan du kramar mig hårt.
Där sitter vi stilla och tysta.
Jag gråter. Din tröja blir bara blötare och blötare.
Jag klarar det inte mer.
Ingenting är som det borde vara.
Du är för bra för mig.
Det säger jag om och om igen.
Du är det allra bästa i mitt liv, och just därför är jag rädd.
"Jag vill inte leva längre. Det enda som håller mig i liv är du. Vad händer om du lämnar mig? Jag klarar inte av något längre. Och varje dag tvingas jag klistra fast ett leende på mina läppar, och det gör ont. För ont."
Jag har hållt inne det för länge och nu kommer allt som om det var stenar som kastades på dig.
Sakta men säkert känner jag hur det hårda taget du har om mig släppa och du säger ingenting.
Jag stelna till och hjärtat slutade slå.
Var det här slutet?
Skulle allt ta slut tack vare mig, för att jag var så deprimerad? Det enda glädjeruset som var i mig, skulle det försvinna för att jag är som jag är? Jag skulle förlora dig för jag var tillräckligt dum i huvudet för att säga något. Klart att du skulle ta åt dig, klart att du inte heller orkar med mig - precis som alla andra, även fast du klarat det längst.
Till slut kollar jag på dig och min blick närmar sig dina ögon.
Jag ser hur dina ögon var vattenfyllda och hur du gör allt för att inte börja gråta. Jag vänder mig bort, sätter mig för mig själv.
"Säg någonting.."
Jag vågar inte kolla in i dina ögon, jag har sårat dig för mycket.
"Hur.."
Tårarna börjar komma igen.
"Hur kan du säga något sånt? Du är min värld. Du är den enda jag vill ha, jag kommer aldrig kunna lämna dig. Aldrig någonsin. Någon gång, i framtiden, kanske du tröttnar på mig och väljer att dra men jag kommer inte kunna göra något sådant. Jag kommer göra allt som står i min väg för att göra dig lycklig och jag kommer göra allt för att inte såra dig."
Jag kan knappt se någonting pågrund av mina tårar.
"Kolla på mig... Du är perfekt precis som du är. När du känner att du måste klistra på ett leende, ring mig. Jag ska försöka göra leendet naturligt. Tänk på mig, tänk på oss. Tänk på att vi snart därefter ska träffas."
Jag kände hur din hand tog i min. En märklig känsla kom till mig. Jag log lite snett mot dig och du torka mina tårar.
"Du är allt jag vill ha."
Jag vet att allt kanske inte kommer förbli så här, men just nu är det han jag behöver.
Och han vill ha mig tillbaka, han vill göra mig lycklig.
Jag kommer bli bättre.
Bild: we♥it
Give me love.
Jag kände hur du andades i min nacke.
Trötta, djupa andetag.
Jag försökte vända mig om men jag var fast i ditt grepp runt min midja så jag valde att ge upp.
Det var dags att vakna, även för en söndag, men jag ville inte väcka dig.
Jag förstod att du hade sovit dåligt under natten och ville därför låta dig sova ut.
"Allt är perfekt nu."
Vi låg där så fridfullt, utan några bekymmer om vad som komma skall.
Du är egentligen alldeles för underbar för mig men just då så brydde jag mig inte.
"Han är min" tänkte jag och log. "Han är min och jag ska göra allt för att behålla honom."
Jag kände hur du rykte till och hur du suckade lättat.
Du kramade mig en aning hårdare och viskade något i mitt öra.
"Good morning sweetheart."
Jag skrattade lite för att du ville vara precis som mannen i filmen vi såg kvällen innan.
Du sträckte fram ditt huvud för att sedan kyssa mig lätt på kinden.
Jag vände mig om för att besvara kyssen men blev distraherad av dina morgontrötta bruna ögon.
Efter några långa sekunder tog du tag i mitt huvud och kysste mig passionerat.
"Allt är perfekt nu" sa jag högt och log mot dig. "Precis allt."
Bild från weheartit.
