tom
Jag sätter mig i hörnet av rummet.
Drar upp mina knän mot hakan och stirrar rakt ut i hörnet.
Det finns ingenting kvar.
Ingenting att göra längre.
Vad gör jag här egentligen?
Jag förstår inte vad som är fel på mig.
Det enda jag vill nu är att sova och sen aldrig vakna igen.
Jag undrar vem som hade saknat mig? Vem som hade hoppat av glädje, vem som inte hade brytt sig?
När jag tänker på mig själv blir jag äcklad.
Jag vill inte må så här, men det finns ingen som får mig att må bra igen.
Så här håller det på tills svackan är över, jag mår bra och jag är lycklig, sen kommer allt tillbaka till mig som om någon slog mig i ansiktet. Hårt. Med bara händer.
Men det finns ändå något slags hopp.
Det har det alltid funnits, bara att man ser det mindre ibland.
vad jag saknar
Jag saknar att ha någon bredvid mig.
Saknar att skratta tillsammans med någon som bara två personer kan tillsammans.
Saknar att hålla någon i handen när jag behöver det, att ha någon att pussa på när jag vill.
Jag saknar inte någon person. Jag saknar att ha turen att ha kärleken på min sida. Att jag blir älskad på ett helt annat sätt än nu.
Jag saknar att känna mig speciell, att få höra att jag är fin som jag är.
Jag menar inte att vänner inte räcker, men ibland saknar man något mer än vänner.
Saknar att prata med som jag litar på. Saknar att ha någon att fantisera med.
Saknar att ligga bredvid någon och känna hur bra dagen kommer bli bara för att man är med just den personen man ligger bredvid.
Men jag saknar förgäves. Jag kommer alltid vara ensam. Kanske en dag..? Men nej.
Borde planera för framtiden för mig och endast mig.
Föralltid ensam.
