photobe

Hmm.. Ja. Vart ska man börja? Haha.

Jag vet inte, jag tror inte riktigt jag har upplevt den där "kärleken" direkt men jag tyckte om en person väldigt mycket förut.

Min första riktiga pojkvän var Victor, och han kommer jag ihåg genom att vi gick på samma skola.

Just då, när vi gick i samma skola, så snacka vi ungefär aldrig, han var dessutom ett år äldre än mig och verka lite så..cool, typ. (Haha, jag har alltid varit astöntig..har säkra källor.)

Men höstterminen då jag börja nian, så fråga en kompis till oss båda om jag ville spela fotboll, vilket även Ida skulle, så jag tacka ja, det blev bara vi fyra just då och det var väl då vi börja snacka.

Vi alla träffades under den kvällen, plus två andra och vi två snackade en hel del, det sluta med att jag fick hans nummer.

Jag blev intresserad, han var sjukt snäll och han såg bra ut, jag ville lära känna honom.

Vi träffades en kväll hos honom, och jag kan väl säga att jag kom hem som ganska lycklig. Jag kunde inte tänka klart heller och jag minns hur blodet pumpade för jag var så nervös.

Jag tyckte om honom jättemycket, på riktigt, men våga inte visade ifall han inte kände samma sak. Och jag tror att det var nog lite därför allt "sprack".

Men det var fint där ett tag. Vi blev tillsammans. Men det ändrades ganska snart, och jag blev ledsen. Ganska mycket ledsen, besviken. Och jag trodde jag förlorade min enda chans för någon sorts kärlek.

Jag tänker inte gå in på detaljer direkt, men jag kan säga att jag har både minnen som gör mig gott och ont, men jag tror att jag är ganska glad det blev som det blev.

Nu, när jag ser tillbaka på det, så vet jag ju att det nog inte var ett förhållande jag ville ha och idag har vi båda växt på våra egna håll.

Jag är lyckligare nu än någonsin då, och det tror jag att han också är.