photobe

& jag kan vara lite blödig, så förberedd er!

'

Första bekännelsen är ganska rätt och slätt att jag inte vill dö. Haha, låter galet konstigt kanske men jag är ett litet weirdo.

Det var en tid jag inte alls var pepp på livet, det var som att klicka på en pausknapp och bara sitta och vänta. Man kunde inte gå vidare på något sätt, man bara satt och vänta på att något skulle hända (som aldrig hände).

Grejen är att jag inte rädd för döden, men jag är rädd för att dö. Funkar det att säga så?

Jag har så många saker jag vill göra innan livet går utför, jag vill resa runt i världen, jag vill ha vänner världen över. Göra något jag brinner för, hitta kärlek, ha en bra karriär, skaffa familj, känna mig trygg i mig själv. Lära mig att läsa och uppskatta musik som jag inte har kunnat göra innan, träffa personer jag ser upp till & känna att jag har lyckats. (och så mycket mer.)

Låter som drömmar som är ganska omöjligt just nu, men det ska gå & det vet jag. Jag kommer inte ge upp.

Jag känner mig rätt pepp på livet just nu, jag umgås med folk som får mig att må bra & gaaah. Jag mår bättre än jag någonsin gjort, och jag tycker om mig själv så mycket mer än vad jag har gjort de senaste åren.

GALET GLAD BLIR JAG. Och när jag tänker på framtiden så blir jag upprymd och spänd över hur det kommer bli, samtidigt lite rädd för att bli den där 'vuxna' typen.

Den andra bekännelsen är en grej jag mådde väldigt dåligt över i vårterminen i nian. Jag log i sängen, tänkte att alla skulle hata mig. Därför valde jag att aldrig gå ut med det, även om det bara var funderingar. Pratade dock med en lärare, eftersom han såg att jag mådde piss. Jag minns det så tydligt fortfarande. Vi hade bild och någon sa någonting till mig, (fail, just vad någon sa vet jag inte) men jag klara det inte och jag sprang in på närmaste toalett och bara grät. Därefter fick jag prata med den läraren som stod och vänta utanför, under en engelsklektion.

Jag berättade bara för läraren och en av mina närmaste vänner ifrån skolan. Några utanför skolan också som jag verkligen litade på.

Funderingarna var att jag kanske gillar både tjejer och killar. Kan tyckas jättelöjligt att jag mådde så dåligt över det och att jag trodde folk skulle hata mig för det. Det är först idag jag tycker att det är deras problem.

Med detta vill jag också säga att jag har aldrig varit kär i en tjej, aldrig på samma sätt som med en kille i varje fall. Och tjejkompisar har jag som tjejkompisar inget annat.

Jag vill prova mig fram, jag vill inte ta ut något i förskott men idag säger jag när det kommer på tal att jag inte vet vem jag vill leva med. Jag väljer att se alla som personer, blir intresserad i deras personlighet eller något åt den vägen. Man kan väl säga att jag är öppen för förslag..? (hah, ja, låt inte helt bra men ni förstår!)

Jag är fortfarande rädd, jag vet att i alla fall en tjej från min förra skola (som dock vet hur det ligger till annars just nu) läser den här bloggen och jag är galet rädd för vad hon ska tycka, om hon kommer hata mig eller något åt den vägen.

Jag är för det mesta rädd för vad folk ska tycka om mig, rent allmänt och jag är inte helt säker i mig själv. Jag är annorlunda och det accepteras inte alltid.

Så nej, även om det kanske inte är någon superstor deal så är jag ändå rädd.

När jag hittar någon jag tycker om så tycker jag om den personen, and that's it.